tabularasa

Ja, mina vänner.

Här sitter jag nu och ska blogga något som är fruktansvärt viktigt. I det stora hela så handlar bloggen om rädsla – men inte direkt min egen utan i främsta rummets andras, men i förlängning, eller om man så vill, indirekt, min egen rädsla.

Ikväll var det nog första gången jag blev riktigt rädd. Ofta har ordet ”omöjlighet” skrämt mig, men idag var det nog första gången det gjorde mig riktigt rädd – på riktigt. Inledningsvis ska jag kommentera mig själv. Det är nog strategiskt fel, för så gör man inte, men jag måste nog ändå för att gå en god helhetsbild över bloggen. Jag har egentlig aldrig känt, eller förstått, ordet ”omöjligt” eftersom jag hela tiden sett ordet i bemärkelsen som ”det kommer definitivt aldrig att gå” – emedan ordet nog egentligen betyder ”av det vi vet idag så krävs det en mycket högre arbetsinsats, än vad som idag går att räkna vinst på”. Teknister har i allt för hög grad påverkats av ekonomernas usla teori att allt måste göra vinst. NU!. Går inte det, så är det inte värt det. Låt mig berätta.

Jag diskuterade ikväll en del med en ung, livsglad teknist. Personen berättade att ”det är omöjligt att ersätta kärnkraften”. Jag hävdade bestämt att våra teknister idag är för lata och för dåliga – helt enkelt för inkompetenta för att klara av att prestera något som är bättre än kärnkraften ur energisynpunkt (kära vänner, låt bli att kommentera juristers eller ekonomers inkompetens – jag är VÄL medveten om dess existens – men som ni förstår handlar inte bloggen om det den här gången och jag kommenterar det i det följande).  Jag står fast vid det. Teknister av idag är helt enkelt för kassa. De klarar inte av att förbättra effekten i förbränningsmotorer, de har inte klarat av att (nämnvärt) förbättra effekten (verkningsgraden) i kärnkraftverk och det har verkligen inte bevisat att de klarar av att förbättra energisystemen som sådana. Varför ska vi utbilda teknister? (Well, teknister. Ni kan vända på argumenten och säga att juristerna inte på längre presterat något nämnvärt. Det är sant – å andra sidan lever vi i en rättsstat som de flesta godtar och som givetvis har sina brister – det har vi jurister och samhällsvetare inte lyckats förbättra sedan romartiden – men återigen handlar inte bloggen om det!!!). Ta åt er av kritiken!!!.

Det som skrämmer mig mest är att universiteten till synes utbildar i kunskap. Hur får vi en generator att röra på sig och hur kan den prestera energi? Hmm. Handen på hjärtat, teknister. Det är kunskap som funnits sen ordet ”Eureka” fick en betydelse även inom naturvetenskapen. Hur svårt är det att få ett jul att snurra? Det är tämligen allmänt känt att energi bara kan ombildas, men aldrig förintas eller nyskapas. Det kan bara ombildas. Energi kan dock användas effektivt eller ineffektivt. Universitet som utbildar i att saker är ”omöjliga” måste vara närmast föraktansvärda. Redan när professorn eller någon annan ”mycket viktig” person skall föreläsa om det som är ”omöjligt” så föreläser denne om föråldrad kunskap – något som nog är vanligt i den akademiska världen. Ävensom i den juridiska. Inget lärosäte, inget universitet, ingen skola som jag någonsin kommit i kontakt med föreläser i hur man praktiskt löser problem ,eller hur man kan tänka för att finna lösningar på ett problem. Det handlar om förståelse och fantasi. Kunskap är idag ganska billigt. Jag kan köpa kunskap från en Indier idag som kostar mig, kanske 10 kr/h. En svensk kostar mig åtminstone det tiodubbla. Om kunskapen är det samma, ge mig då ett skäl att anställa den svenska individen istället för den indiska? Den indiska är sannolikt beredd att jobba 10 gånger hårdare, klagar inte över att få arbeta ”obekväma tider” och jobbar sannolikt över om det krävs. Det gör inte svensken, inte norrmannen, inte tysken. Ja. Inte Europén. Varför får svenskar då jobb? Jo. Jag tror att det handlar om fantasi. Svenskar och Européer har haft möjligheten att ”tänka fritt” och tänka ”utanför boxen” och därför har vi lösningar på saker som har varit ”omöjliga”. Svenskar har varit visionärer. Det skrämmer mig därför mycket, när dagens tekniska ungdom talar om för mig att ”något är omöjligt” istället för att fundera och säga att: Jo, det är möjligt om vi förbättrar det och det…och det …. Och det” och sedan satt igång att lösa problemet. Entreprenörsandan och visionärsandan har försvunnit från Sverige därför att vi inte längre behöver vända på varje krona för att hitta den billigaste och enklaste lösningen utan vi tar det som är bekvämast, även om det kostar lite mer. Ingen behöver idag längre anstränga sig – allt är ju så billigt i Kina ändå, tänker vi.

Jag tror att tanken genomströmmar många bolagsstyrelser och tyvärr har ekonomernas fullkomligt värdelösa teori fått många företag att kalkylera sådant som i praktiken är okalkylerbart. Ingen kan någonsin i realiteten beräkna sanna utslag av potentiella risker (Nej, ekonomer. Kära ni. Det går inte, hur mycket ni än vill så är er teori urkass – visserligen möjligen den bästa vi har – men den fungerar inte och är därför urkass i praktiken!!). Jag tror också att cynismen bland många äldre är klart synbar. Många äldre utgår ifrån ett scenario som var sant för 5, 10, 25 eller 30 år sedan. Det gubbarna inte förstår (för det handlar i regel om gubbar) är att det är längesedan deras teorier var sanna, eller godtagbara.

Jag tror att vi i framtiden kommer att se en klar skillnad på de som har kunskap och de som har entreprenörsanda. Kunskapen kommer bli billig, emedan entreprenörsandan kommer bli välbetald. Entreprenörsanda handlar om att inte lära sig ordet ”omöjlighet”, utan att lära sig tänka: ”hur löser vi ett visst problem”. Jurister drabbas ständigt av problematiken. Något problem som tycks, i lagens mening, vara svårlöst – men som ändå till syvende och sist handlar om att lösa ett aktuellt problem på bästa sätt. Teknister verkar i allmänhet ha tappat den förmågan. Teknister är inte längre visionärer, utan lär sig i skolan (de högt ansedda universiteten!) kunskap som var ny för 50 år sedan. Ge mig ett skäl till att någongång i framtiden anställa en sådan? Jag kan lika gärna anställa farfar. Visserligen lider han av dåligt minne, men han har samma kunskaper som ni studenter av idag. Vad det verkar, verkar han ha motsvarande fantasi för lösningar, eller kanske till och med bättre. Farfar har aldrig talat om för mig att något var omöjligt. Jag tror inte heller att någonting är omöjligt.

INGENTING ÄR OMÖJLIGT!!! Bara för att jag, eller ni inte kan bevisa att något är möjligt, är det ändå fullt möjligt – det handlar om att rätt person är på rätt plats vid rätt tillfälle. Det kan vara svårt att få till, det förstår jag – men det är ändå det som är det viktiga.

Jag kan skriva mycket längre om detta, men väljer idag att avslutningsvis försöka finna min plats i det hela. Jag tror att man i alla typer av organisationer måste se sin slutkund. Det går inte att hela tiden placera ”problem” hos någon speciell grupp (det är ju lite det jag gjort ovan för att belysa, men det är bara den ”ena sidan” av problemet). Jurister måste aktivt jobba för en förnyad lagstiftning eftersom lagstiftningen som sådan skrämmer många av våra visionära (jag är övertygad om att det ändå finns?!) tekniska forskare och sätter gränser för vart tekniken skulle kunna komma, redan av den grunden att juridiken är föråldrad. Jag tror att det i många bolag idag finns bilden av att ”äsch, det är inte vår avdelningsproblem, så det skiter vi i”. Det borde istället vara: ”Oj, här har den avdelningen missat att kontrollera detta. Vår kund kanske inte blir helt nöjd, så nu rättar vi till det”. Oavsett vilket problem det är måste således alla avdelningar vara med om att lösa det. Ingen borde gå till ett jobb för att känna att ”arbetsgivaren” blir nöjd med det jobb som utförs. Målet torde istället vara att ”kunden” blir nöjd med det jobb som utförs. Den som jobbar FÖR ”sin chef” gör således, enligt min mening, bort sig. Man borde jobba TILLSAMMANS med sin chef, för bolagets bästa.

Avslutningsvis, för denna blogg, vill jag säga att jag slängt en hel del kritik. Jag tror att många av er tänkt: ”men du då. Vad gör du?”…jag vill bara beklaga er inställning. Istället för att ta åt er av kritiken och försöka bättra er, så vänder ni på den och försöker skylla ifrån er. Skämms tamefan (!!!!!!), det gör jag. Jag tar åt mig av kritiken, jag tror inte att något är omöjligt, men känner mig såsom ensam alldeles för svag för att uppnå resultat. När ni diskuterat klart vems fel något är kanske ni vill hjälpa mig att göra Sverige till ett land fullt av visionärer. Säg bara till, jag är på.

//Allas eder Alexmann