tabularasa

Mina vänner, såhär innan jag skall ut med min buddy tänkte jag beskriva en "konspirationsteori" i korta ordalag:

"De flesta av oss skäms över slarvig klädsel och simpla möbler. Låt oss istället skämmas över slarviga uppfattningar och simpla filosofier", sa Albert Einstein en gång. Han har nog rätt i sak, vi borde nog skämmas mer över vår bristande fanasti än över vilken bil vi kör, eller vilket märke vi har på plasman, där hemma. För att kunna skämmas måste man dock diskutera och, tillsammans med sin diskussionspartner INSE att man har en slarvig eller simpel filosofi - ensam är det svårt att upptäcka....

Nåväl. Det är en fråga, eller egentligen några frågor, jag tänkt på under en tid - något jag diskuterat med en del utbytesstudenter här och problematiken verkar vara likartad även i andra delar av världen än i Sverige (surprise!)

Jag upplever problematiken som följande. I spåren av krisen så kommer bolag efter bolag med "sparpaket". Över lag förstår jag att varje bolag måste, så gott det går, generera positiva kassaflöden, såväl kortsiktigt som långsiktigt. Likviditeten är ju över lag det viktiga för såväl privatekonomi som företagsekonomi. Det spelar ingen roll om man äger skog för flera miljoner om man ändå inte kan betala telefonräkningen för 100:- eftersom man saknar pengar (och telebolagen nog överlag är tveksamma till att ta emot en björk som betalning.....). Det är inte alls det som stör mig. I takt med en minskad produktion måste givetvis de resurser som blir över bantas - det är självklart. Återigen skall jag förtydliga att det inte stör mig, utan nog i det närmaste är en självklarhet.

Det som däremot stör mig är att bolag över lag sattsar tämligen mycket pengar i kristider på att effektivisera sin verksamhet. Sådana sattsningar torde som regel kräva kortsiktiga, negativa, kassaflöden när man som mest behöver positiva kassaflöden för att stärka sitt anseende på aktiemarknaden, hos "Aktie Svensson". Jag kan inte förstå att det är i kristider man skall göra en sådan översyn, eftersom en sådan översyn torde ske löpande. Kostnadsbesparingar skall inte på något sätt bara ske när det är "kristider". Sådana förslag är ju att visa marknaden: "hej, marknad. Vi struntar totalt i effektivisering så länge det går bra.....så skulle vi internt göra ett bättre arbete skulle vi kunna sänka priserna till er med xx% - men vi orkar inte, så vi struntar i det". Dubbelmoralen är slående.

Emellertid finns en poäng. En viktig sådan. Poängen heter personal eller, borde jag säga, personalpsykologi. Från en företagsledning är det svårt att fortsätta vara populär om man i "goda tider" talar om för sin personal att man måste spara. Det går inte att göra sig av med personal i "goda tider" eftersom det då blir skriverier som möjligen påverkar företagets PR så negativt att kostnaden för PR- konsulterna överstiger kostnaderna för att ha överflödig personal kvar. Om det nu däremot kommer "dåliga tider" gör sig av med personal, köper personal fri och spar in resurser så gör man det samtidigt som "alla bolag" gör det. Inte ens media kan engagera "svensson" till att tycka illa om företagen. Alla företag gör ju så, därför att det är "dåliga tider".

Tänk. Här går etiken, politiken och företagsekonomin hand i hand. Regeringar lägger propåer så att det till synes är "oönskat" och "dyrt" med lågkonjukturer och forskare undersöker dels hur man kan stabilisera konjukturerna och om det är möjligt så önskas en ekonomisk teori som gör det möjligt att helt undvika lågkonjukturer. Såsom marknadsekonomin fungerar (med utbud och efterfrågan) verkar det omöjligt att undvika dessa cykler. Företag kanske, till viss del, hurrar över konjukturcyklerna eftersom de då varje 5-9 år (var 7:e?) kan göra sig av med sådan personal som är överflödig i verksamheten utan att det påverkar deras PR. Givetvis är det bra sålänge det sker under kontroll, men ibland går det över styr och även solida bolag går i konkurs eftersom de blivit illikvida. I korthet har jag här alltså försökt beskriva min konspiration mot att det inte GÅR att göra en bättre (?!) ekonomisk teori utan "kriser". Men kan vi se följderna av att införa en "bättre" teori? Är det kanske, trots att den enligt min mening understöjder bolagens dubbelmoral, önskvärd just av dessa andra skäl? (EKONOMER: SVARA!!)

En del bolag resonerar så att "om vi inte effektiviserar" så mycket nu, så har vi ju alltid mer marginal när "krisen" kommer. En totalt förkastlig inställning. Andra bolag menar att vi inte behöver "producera fullt ut nu, eftersom vi kanske nångång tillfälligt behöver mer kapacitet". Också en märklig inställning. Ännu märkligare är det att ägarna till bolagen godtar detta. När latheten går över girigheten, det är då vi är riktigt illa ute - åtminstone vad det gäller girigheten att producera och sälja eftersom denna girighet att vara en del av marknaden även kommer ett helt land till godo.

Nåväl. Ett par gånger har jag fått backning för att jag skriver för långt. Jag hoppas att bloggen givit er någon funderare. Kommentera gärna vad ni tror. Har jag rätt, har jag fel - eller är jag långt ut i det blå och cyklar?

//Alex

Mina vänner,

Igår var första dagen med introduktion för vad som komma skall. Redan innan blev jag intervjuad av en tidning som lite allmänt frågade om varför jag valde Freiburg. Inledningsvis började de fråga mig lite trevande på Engelska, och sällan har jag sett någon så glad reporter (förutom Herr Dalestedt när han får släppa anteckningsblocket för att åka båt) när jag meddelade att det gick bra även på tyska.

Universitetsledningen pratade inledande om sådant som kan vara bra att veta och gjorde samtidigt lite reklam för universitetet (visste ni att Freiburg universitet är det "3:e bästa" i Tyskland på "rankinglistor"). Det är säkert bra, men det lär de ju komma att behöva bevisa. En titt i det juridiska biblioteket får mig dock på mycket bra humör. Inte ens om jag - och de resterande studerande - skulle vilja, skulle vi ha en teoretisk möjlighet att läsa samtliga böcker. Det är vad jag kallar bibliotek! Såsom civilrättare behöver man inte ens beblanda sig med straffrättare eller offentligrättare eftersom dessa böcker har egna våningsplan (kära vänner, det var ett skämt så stressa inte upp er över det - jag kan inte ens själv påstå att jag inte tycker straffrätten är intressant, offentligrätten är dock, för min egen del, ett nödvändigt ont). Det är däremot en klar fördel att känna sådana som har offentligrätten varmt om hjärtat, så man har någon att ringa - av den anledningen skall jag nog även hänga lite där och "ble´ lit´ i böckerna, som vi säger i Dalarna). Kanske är det något som fångar mitt intresse och nyanserar min juridiska kompetens ytterligare. Sjörätten har ju, dessvärre kommit att kantas en del av offentligrättsliga frågeställningar, varför jag nog tvingas sätta mig in även i dessa. Jag skall imorgon noggrant undersöka utbudet av transporträttsböcker.

Idag har jag ägnat större delen av dagen kring ett begrepp - fartygsbegreppet. Tänk att man så kan låsa sig på något, men betydelsen av begreppet skall inte underdrivas. När är ett fartyg ett fartyg? Är ett fartyg ett fartyg även om det byggs och ännu inte är färdigt (när det stapelavlöps?), och är ett fartyg ett fartyg när det håller på att sjunka (om det skadar något "på väg ner")? När blir det i sådana fall ett vrak, och vad är ett vrak? Om det krävs att fartyget skall ha ett skrov, torde krävas att det ska kunna flyta - vad gäller då exempelvis om en RIB-båt tappar sina flytkuddar, men fortfarande flyter på grund av sin höga fart? Är det då ett fartyg? Är en "plastbit" någon slänger ut på vattnet i så fall också ett fartyg? Måste ett fartyg kunna manövrera? I så fall är ju inte pråmar och dylikt fartyg och det verkar inte vara lagstiftares syfte. Är flytande hotell ett fartyg? Även om vattnet skulle försvinna runt omkring?

Vadan då denna frågeställning? Jo, naturligtvis handlar det om lagval...och i det sammanhanget kan jag inte låta bli att citera en god vän till mig....:

"Det handlar hela tiden bara att avgöra vilken lag som är tillämplig och tillämpa den såsom det är tänk".

Jag tackar honom för tipset och önskar eder alla en trevlig vecka.

/Alex

Ja, mina vänner.

Här sitter jag nu och ska blogga något som är fruktansvärt viktigt. I det stora hela så handlar bloggen om rädsla – men inte direkt min egen utan i främsta rummets andras, men i förlängning, eller om man så vill, indirekt, min egen rädsla.

Ikväll var det nog första gången jag blev riktigt rädd. Ofta har ordet ”omöjlighet” skrämt mig, men idag var det nog första gången det gjorde mig riktigt rädd – på riktigt. Inledningsvis ska jag kommentera mig själv. Det är nog strategiskt fel, för så gör man inte, men jag måste nog ändå för att gå en god helhetsbild över bloggen. Jag har egentlig aldrig känt, eller förstått, ordet ”omöjligt” eftersom jag hela tiden sett ordet i bemärkelsen som ”det kommer definitivt aldrig att gå” – emedan ordet nog egentligen betyder ”av det vi vet idag så krävs det en mycket högre arbetsinsats, än vad som idag går att räkna vinst på”. Teknister har i allt för hög grad påverkats av ekonomernas usla teori att allt måste göra vinst. NU!. Går inte det, så är det inte värt det. Låt mig berätta.

Jag diskuterade ikväll en del med en ung, livsglad teknist. Personen berättade att ”det är omöjligt att ersätta kärnkraften”. Jag hävdade bestämt att våra teknister idag är för lata och för dåliga – helt enkelt för inkompetenta för att klara av att prestera något som är bättre än kärnkraften ur energisynpunkt (kära vänner, låt bli att kommentera juristers eller ekonomers inkompetens – jag är VÄL medveten om dess existens – men som ni förstår handlar inte bloggen om det den här gången och jag kommenterar det i det följande).  Jag står fast vid det. Teknister av idag är helt enkelt för kassa. De klarar inte av att förbättra effekten i förbränningsmotorer, de har inte klarat av att (nämnvärt) förbättra effekten (verkningsgraden) i kärnkraftverk och det har verkligen inte bevisat att de klarar av att förbättra energisystemen som sådana. Varför ska vi utbilda teknister? (Well, teknister. Ni kan vända på argumenten och säga att juristerna inte på längre presterat något nämnvärt. Det är sant – å andra sidan lever vi i en rättsstat som de flesta godtar och som givetvis har sina brister – det har vi jurister och samhällsvetare inte lyckats förbättra sedan romartiden – men återigen handlar inte bloggen om det!!!). Ta åt er av kritiken!!!.

Det som skrämmer mig mest är att universiteten till synes utbildar i kunskap. Hur får vi en generator att röra på sig och hur kan den prestera energi? Hmm. Handen på hjärtat, teknister. Det är kunskap som funnits sen ordet ”Eureka” fick en betydelse även inom naturvetenskapen. Hur svårt är det att få ett jul att snurra? Det är tämligen allmänt känt att energi bara kan ombildas, men aldrig förintas eller nyskapas. Det kan bara ombildas. Energi kan dock användas effektivt eller ineffektivt. Universitet som utbildar i att saker är ”omöjliga” måste vara närmast föraktansvärda. Redan när professorn eller någon annan ”mycket viktig” person skall föreläsa om det som är ”omöjligt” så föreläser denne om föråldrad kunskap – något som nog är vanligt i den akademiska världen. Ävensom i den juridiska. Inget lärosäte, inget universitet, ingen skola som jag någonsin kommit i kontakt med föreläser i hur man praktiskt löser problem ,eller hur man kan tänka för att finna lösningar på ett problem. Det handlar om förståelse och fantasi. Kunskap är idag ganska billigt. Jag kan köpa kunskap från en Indier idag som kostar mig, kanske 10 kr/h. En svensk kostar mig åtminstone det tiodubbla. Om kunskapen är det samma, ge mig då ett skäl att anställa den svenska individen istället för den indiska? Den indiska är sannolikt beredd att jobba 10 gånger hårdare, klagar inte över att få arbeta ”obekväma tider” och jobbar sannolikt över om det krävs. Det gör inte svensken, inte norrmannen, inte tysken. Ja. Inte Europén. Varför får svenskar då jobb? Jo. Jag tror att det handlar om fantasi. Svenskar och Européer har haft möjligheten att ”tänka fritt” och tänka ”utanför boxen” och därför har vi lösningar på saker som har varit ”omöjliga”. Svenskar har varit visionärer. Det skrämmer mig därför mycket, när dagens tekniska ungdom talar om för mig att ”något är omöjligt” istället för att fundera och säga att: Jo, det är möjligt om vi förbättrar det och det…och det …. Och det” och sedan satt igång att lösa problemet. Entreprenörsandan och visionärsandan har försvunnit från Sverige därför att vi inte längre behöver vända på varje krona för att hitta den billigaste och enklaste lösningen utan vi tar det som är bekvämast, även om det kostar lite mer. Ingen behöver idag längre anstränga sig – allt är ju så billigt i Kina ändå, tänker vi.

Jag tror att tanken genomströmmar många bolagsstyrelser och tyvärr har ekonomernas fullkomligt värdelösa teori fått många företag att kalkylera sådant som i praktiken är okalkylerbart. Ingen kan någonsin i realiteten beräkna sanna utslag av potentiella risker (Nej, ekonomer. Kära ni. Det går inte, hur mycket ni än vill så är er teori urkass – visserligen möjligen den bästa vi har – men den fungerar inte och är därför urkass i praktiken!!). Jag tror också att cynismen bland många äldre är klart synbar. Många äldre utgår ifrån ett scenario som var sant för 5, 10, 25 eller 30 år sedan. Det gubbarna inte förstår (för det handlar i regel om gubbar) är att det är längesedan deras teorier var sanna, eller godtagbara.

Jag tror att vi i framtiden kommer att se en klar skillnad på de som har kunskap och de som har entreprenörsanda. Kunskapen kommer bli billig, emedan entreprenörsandan kommer bli välbetald. Entreprenörsanda handlar om att inte lära sig ordet ”omöjlighet”, utan att lära sig tänka: ”hur löser vi ett visst problem”. Jurister drabbas ständigt av problematiken. Något problem som tycks, i lagens mening, vara svårlöst – men som ändå till syvende och sist handlar om att lösa ett aktuellt problem på bästa sätt. Teknister verkar i allmänhet ha tappat den förmågan. Teknister är inte längre visionärer, utan lär sig i skolan (de högt ansedda universiteten!) kunskap som var ny för 50 år sedan. Ge mig ett skäl till att någongång i framtiden anställa en sådan? Jag kan lika gärna anställa farfar. Visserligen lider han av dåligt minne, men han har samma kunskaper som ni studenter av idag. Vad det verkar, verkar han ha motsvarande fantasi för lösningar, eller kanske till och med bättre. Farfar har aldrig talat om för mig att något var omöjligt. Jag tror inte heller att någonting är omöjligt.

INGENTING ÄR OMÖJLIGT!!! Bara för att jag, eller ni inte kan bevisa att något är möjligt, är det ändå fullt möjligt – det handlar om att rätt person är på rätt plats vid rätt tillfälle. Det kan vara svårt att få till, det förstår jag – men det är ändå det som är det viktiga.

Jag kan skriva mycket längre om detta, men väljer idag att avslutningsvis försöka finna min plats i det hela. Jag tror att man i alla typer av organisationer måste se sin slutkund. Det går inte att hela tiden placera ”problem” hos någon speciell grupp (det är ju lite det jag gjort ovan för att belysa, men det är bara den ”ena sidan” av problemet). Jurister måste aktivt jobba för en förnyad lagstiftning eftersom lagstiftningen som sådan skrämmer många av våra visionära (jag är övertygad om att det ändå finns?!) tekniska forskare och sätter gränser för vart tekniken skulle kunna komma, redan av den grunden att juridiken är föråldrad. Jag tror att det i många bolag idag finns bilden av att ”äsch, det är inte vår avdelningsproblem, så det skiter vi i”. Det borde istället vara: ”Oj, här har den avdelningen missat att kontrollera detta. Vår kund kanske inte blir helt nöjd, så nu rättar vi till det”. Oavsett vilket problem det är måste således alla avdelningar vara med om att lösa det. Ingen borde gå till ett jobb för att känna att ”arbetsgivaren” blir nöjd med det jobb som utförs. Målet torde istället vara att ”kunden” blir nöjd med det jobb som utförs. Den som jobbar FÖR ”sin chef” gör således, enligt min mening, bort sig. Man borde jobba TILLSAMMANS med sin chef, för bolagets bästa.

Avslutningsvis, för denna blogg, vill jag säga att jag slängt en hel del kritik. Jag tror att många av er tänkt: ”men du då. Vad gör du?”…jag vill bara beklaga er inställning. Istället för att ta åt er av kritiken och försöka bättra er, så vänder ni på den och försöker skylla ifrån er. Skämms tamefan (!!!!!!), det gör jag. Jag tar åt mig av kritiken, jag tror inte att något är omöjligt, men känner mig såsom ensam alldeles för svag för att uppnå resultat. När ni diskuterat klart vems fel något är kanske ni vill hjälpa mig att göra Sverige till ett land fullt av visionärer. Säg bara till, jag är på.

//Allas eder Alexmann

Mina vänner,

Så sitter jag här igen. Full av skrivglädje - och inte lika kaffesugen som tidigare...Bra! Det är nämligen så att jag till slut tröttnade på att behöva vandra till Starbucks för att få en tår på min tand....och köpte mig snabbkaffe, visserligen finns det då en (om än teoretisk) risk att jag inte är lika sporrad till att gå ut och gå vid strax efter kl. 21.00 på kvällen (:)), men jag tror att det kompenseras av att kaffebegäret nog är mindre. Jag måste dock koka vattnet i en kastrull, eftersom vattenkokaren här inte fungerar. Illa!! Kanske köper jag mig en egen så småningom. 

Ja. Hur som helst så var jag igår och träffade min "Buddy" -  en student som skall hjälpa oss utbytesstudener till rätta Det var mycket trevligt och vi drack en öl tillsammans och pratade lite. Vi var ganska lika på en punkt - nämligen att vi retar oss på sådant vi upplever som orättvist. Freiburg hade, som enda kommun i Tyskland infört ett förbud mot att dricka på gatan i ett visst ställe eftersom det hade varit så mycket slagsmål på stället. Han berättade att studenterna vid juridiska insitutionen hade "tagit sig an ärendet" och mött staden i domstol. Studenterna vann med hänvisning till den luddiga formuleringen i förbudet (för vem förbudet skulle gälla! - Diskriminering?!?) och förbudet upphävdes. Han menade också att förbudet inte stod i proportion till "skadan" med förbudet, d.v.s. inskränkningen i den rättighet man har att dricka öl på gatan är större än nyttan med de par slagsmål som inträffar. Jag log lite för mig själv och tänkte samtidigt på hur stor del kulturen och sedvanan spelar för en argumentation. Hursomhelst bestämde vi att ses i kommande vecka och umgås tillsammans med hans andra vänner. Det ska bli roligt!

I övrigt tvättade jag för första gången här igår. Brände direkt 15€ (ja, ganska dyrt!!), men det berodde på att jag var tvungen att köra två tvättar och två torktumlare. Tvättmaskinen var trasig och ville inte öppna dörren - så jag brände en tvätt extra bara för att få upp dörren. Med tämligen mycket våld och en del teknik fick jag dock till slut upp den. Synd, kom jag på såhär efterhand. Kanske borde jag ha gjort det samma som den amerikanska juristen som fick sina "favoritbyxor" förstörda av en kemtvätt och stämde dem på miljonbelopp och fick rätt. Då hade jag ju kunnat köpa mig en egen tvättmaskin sen, nåväl. Jag lät det bero denna gång. Kanske borde jag ha gjort min utlandstermin i USA istället? Möjligheternas land......Appropå det finns några amerikaner här som studerar musik. Mycket trevliga. Jag blev ganska imponerad över en tjej i sällskapet som, när vi diskuterade Obamas regering, först lite blygt meddelade att hon inte var så intresserad av politik och mest lyssnade på sina föräldrar och andra som hon "litade på". Senare var hon dock med i diskussioner kring Europa, Europeeiska städer och visste också att Sverige var "höger". Ganska imponerande för att inte vara intresserad, måste jag säga. Jag fick visa min okunskap av att inte ens veta vad Arizonas (därifrån hon kom) guvenör heter.

Och nu, mina läsare, med handen på hjärtat. Vem av er vet, utan att titta på wikiepedia eller fuska? Ok. Jag ska inte pressa er. Är det en kvinnlig eller manlig guvenör? Ja. Där fick ni alla som tycker att sannolikheten att det borde vara en man är större. Det är en kvinna vid namn Janice Brewer och hon efterträdde i år Janet Napolitano som blev ..ja, vadå mina vänner? Jo. Hon blev USA:s säkerhetsminister. Hur många av er som läser det här visste det? Ja. Jag gjorde det inte. Och vi sveskar som är så allmänbildade. Det är ju vår konkuransfördel mot andra länder, inte sant? Hmm...Nåväl. Jag hoppas ironin framgår. Arizona, som nästan är lika stort som Sverige, både till ytan och befolkning. Det borde vi ju veta, om vi kräver att Amerikaner kan något mer om Sverige än att det finns.
Nåväl. På kvällen diskuterade jag en del med andra utbytesstudenter i köket här. Var några jurister från Storbritannien här och vi diskuterade det mesta mellan himmel och jord. Ganska intressat att diskutera juridik med dem. Jag måste säga att ödmjukheten inför sin egen okunskap växer och jag är fruktansvärt tacksam av att få ta del av åsikter och kunskaperr från utbytesstudenter. Som Strindberg skrev (I Fröken Julie, om jag inte minns fel): "Dess fler människor man möter, dess fler människo man talar vid, dess fler erfarenheter vinner man" Visst var det så han skrev? :)

Nåväl. Jag önskar eder alla en trevlg lördag. Ikväll ska vi fira Hanna Wennerlund som kommit tillbaka från Sverige efter att ha firat sin födelsedag där. Vi syns imorgon på samma plats, vid samma tid..och samma.........., samma....skit samma...

TAKE CARE!!

//ALEX